Materiallära
På Rörstrand använder vi oss oftast av fältspatsporslin, vilket är ett extremt tåligt material och faktiskt det som mest liknar det som kineserna använde redan på 900-talet. Innan bränningen lägger vi på en glasyr som smälter vid 1400°C och förvandlas till en blank skyddande beläggning mot smuts och slitage. Slutligen våtpolerar vi alla tallrikars fotringar i fyra olika steg för att minska friktionen när de staplas på varandra. Allt detta tillsammans gör att du kan njuta av ditt Rörstrandsporslin lite längre. Men vad det egentligen handlar om är att göra varje måltid eller paus till en större upplevelse.
Fältspatsporslin
Vitröst gods som får sin transparens av den höga andelen glasfas. Detta är den klassiska porslinstypen. Framställdes första gången i Europa på 1700-talets första fjärdedel i Meissen, som kopiering av det kinesiska porslinet. Bränns i reducerande atmosfär (syreunderskott) och får då en lätt gråblå ton, ju lägre järnhalt desto vitare. Underglasyrdekoreras ibland, iglasyrdekoreras med fördel, även överglasyrdekorer (800°C) förekommer med sämre tålighet.
Aluminatporslin
Tillverkas på samma sätt som fältspatporslin men får en högre styrka samtidigt som man tappar större delen av transparensen. Är en utveckling som följde på elporslinsindustrins krav på starkare porslin för isolatorer, där man till stor del har gått från fältspatsporslin till starkare aluminatporslin.
Vitroporslin
Är en i Amerika startad porslinstyp med viss transparens och med samma något rationellare tillverkningsprocess som flintgodset. Förr oftast bränd på pins i glasyrbränningen men numera ofta med rubbad fotring. Samma stora färgskala som flintgods vid underglasyrdekorering. Även i- och överglasyrdekorerat
Stengods
Tätsintrat gods till semivitröst. Oftast underglasyrdekorerat och brännt en gång med sämre färgskala på grund av den höga bränntemperaturen. Förekommer också som iglasyrdekorerat med bättre färgskala. Ursprungligen var stengods tätsintrat gods, mer eller mindre helt baserat på leror med låg järnhalt och hög sintringtemperatur. Stengods får grå färg i reducerande bränning och gul färg i oxiderande. Stengods är ibland saltglacerat. Varianter på stengods har idag recept som påminner om vitroporslin men med stengods bränningssätt. Det finns även stengods med kvartsen utbytt mot aluminiumoxid för styrkans och vithetens skull.
Benporslin
Är Englands svar på övriga Europas transparenta fältspatporslin. Transparensen är till och med större än fältspatsporslinets från vissa benporslinstillverkare och detta trots att glasfasen är mindre än i fältspatsporslin. På grund av den högre mängden kristallinskt material får man en mycket god kantslaghållfasthet, i klass med de aluminiumoxidhaltiga porslinstyperna.
Flintgods
Poröst gods med heltäckande glasyr, bränns på pins (nabbmärken). Många av de fabriker som tillverkar i det lägre porositetsområdet använder sig av rubbad (oglaserad) fot på kopp och mugg, med risk för missfärgning på det oglaserade området. Nackdelar: Risk för krackelering i glasyren, en tidsprocess som så småningom drabbar så gott som allt poröst gods. Har på grund av detta dåligt rykte. Eftersom hållfastheten är lägre än konkurrentmaterialen görs det ofta ganska tjockt och klumpigt. Fördelar: Relativt billig och enkel produktionsprocess. Underglasyrdekorerat ger det hållbara dekorer med rik färgskala.